När jag blev sjuk fick jag genast hjälp av kurator, sjukgymnast, arbetsterapeut och läkare på Vårdcentralen där jag bor och det är jag enormt tacksam för. Min rehabiliteringsresa har hittills varit så här:
I över två års tid gick jag varje vecka på sjukgymnastik, bassängträning samt träffade min kurator. Min läkare träffade jag varje månad. Numera har jag ständig värk i kroppen varje dag men från början var det själen som gjorde mest ont efter mobbningen och utmattningen. Jag har svårt att koncentrera mig, svårt att läsa, är stresskänslig, har ibland inte ork m.m.
Under över ett års tid gick jag på Trädgårdsrehabilitering för att lära mig hantera stress – går att läsa mer om på min Blogg. Min handledare vid Trädgårdsterapin hjälpte mig otroligt mycket och nu ligger fortsättningen av arbetet hos mig. Jag behöver själv lära mig att sätta gränser för mig själv samt lära mig att inte sätta igång autopiloten så fort jag ska göra något.
Jag blev utförsäkrad under tiden då jag var på Trädgårdsrehabiliteringen, och stressen som uppkom då vill jag aldrig uppleva igen. Jag var inskriven på Arbetsförmedlingen i tre månader och där såg handläggaren samt en arbetspsykolog att jag inte klarar av att gå ut och arbeta.
Jag har fått träffa en psykolog som har gjort sin bedömning av mig och jag har träffat en psykoterapeut som har hjälp mig hantera mina känslor efter mobbningen.
Jag har fått möjligheten att ingå i en ”Återhämtningsgrupp” där människor med liknande symptom som jag har med bland annat värk, oro och stresskänslighet deltog. Gruppen leddes av psykoterapeuten på Vårdcentralen och vi träffades ca åtta gånger. Vi gick igenom bland annat Mindfullness och avslappning. Vi som deltog i gruppen har fortfarande kontakt på egen hand.
Jag har fortfarande kontakt med min kurator – dock inte varje vecka längre. Jag får ringa eller skicka e-post om jag behöver komma till henne. Min läkare anser att jag ska göra saker som är roliga för att må bättre.
Resultat
Jag försöker hantera värken. Jag lägger mig inte på soffan och tycker synd om mig själv utan försöker vara så aktiv som jag klarar av. Är jag för aktiv så får jag betala ett högt pris med ännu mer värk.
Jag har lärt mig att fråga om jag blir osäker istället för att grubbla på egen hand. Jag har lärt mig att släppa taget dvs de som jag har haft kontakt med men som bara tar ner mig – avstår jag från att ha kontakt med.
Jag försöker lära om från början: Jag tränar ständigt på att läsa, jag läser högt (stapplande), när jag skriver så får jag tänka ibland för varje bokstav eftersom hjärnan inte riktigt kopplar, när jag inte kan gå har jag kryckor till hjälp.
Jag känner att jag ”betar av” allt jag gör och på någon millisekund åker ”autopiloten” igång och jag jobbar järnet… Jag vet att det är fel men hur ska jag lära om?
Jag har lärt mig att jag inte ”tål” stress längre. Jag har börjat åka tåg till Stockholm istället för att åka bil där alla stressade människor gör mig alldeles matt. Jag orkar helt enkelt inte… Jag brukar säga att jag har blivit mer man eftersom jag bara klarar av att göra en sak åt gången.
Jag har börjat sjunga i kör, vilket jag anser är bra för kropp och själ. Jag gör mina roliga saker när jag är med barnbarnen och då glömmer jag värken för en stund. Jag mår bra av att vara med människor som gör mig glad och som jag trivs tillsammans med.
Jag har hittills gått en lång lång väg men har en lång väg tillbaka och är fortfarande inte frisk. Jag fick många panikattacker under lång tid.
Nu är det 2023 och i år har jag ”bara” fått ett par panikattacker men kan fortfarande inte läsa böcker…
