Människor sökte sig samman för att skydda sig för den mörka skogen där det fanns rovdjur och kanske även rövare. Därför byggde man gårdarna tätt intill varandra längs en bygata.
Närmast utanför gårdarna fanns åkrarna och ängarna. Längre bort från byn låg betesmarkerna och skogen, som kallades för allmänningen och ägdes av byborna gemensamt.
Solskifte (vikingatiden)
Detta är den tidigaste skiftesreformen man känner till. Man ägde marken i anslutning till sin bostad enligt solprincipen d.v.s. byns östligaste gård fick den östligast liggande marken och sedan följde man solens gång från öster till väster, därav namnet solskifte.
Tegskifte ( ca. 1250)
”Tomt är tegs moder” hette det i lagen. I enlighet därmed tilldelades varje gård en åkerteg avpassad efter tomtstorleken d.v.s. gårdstomtens bredd längs bygatan.
Enligt solskiftes principer fick den östligaste gården även den östligaste åkertegen o.s.v. i solens riktning.
Riktigt rättvist var ju ett sådant skifte knappast, bäst var försås att ha sitt skifte i det lämpligaste väderstrecket. Dessutom blev tegarna många och spridda och låg tätt intill varandra, ofta bara några meter breda.
När gårdarna så delades genom arv (den s.k. hemmanklyvningen) blev kanske varje teg så smal att det var problematiskt att bruka den. Ett rationellt jordbruk var omöjligt.
Gårdarna blev mer och mer beroende av varandra vid plöjning, sådd och skörd, man måste i möjligaste mån följa varandra i arbetets gång. Bytvånget blev med tiden outhärdligt och tärde helt säkert på bysämjan.
Storskifte (ca. 1757)
År 1757 beslutade man om storskifte, men redan 1749 utfärdade Jacob Fagott en första författning om storskiftet. Fagott var överdirektör för lantmäteriet (grundat 1628 av Gustav II Adolf).
De små tegarna skulle dras ihop till större enheter och ägaren skulle bo på sin mark. För rättvisans skull tilldelades den som fick en sämre jordbit en storre areal.
Skiftet var inte obligatoriskt , men en enda jordägare och byaman kunde framtvinga att ett skifte skulle genomföras. Det var inte nödvändigt att alla gårdar skiftade sina ägor, även om det ofta blev fallet.
1762 modifierades förordningen om storskiftet. Därefter var det inte längre möjligt för en enskild bonde att få sin mark skiftat utan de andra böndernas samtycke.
I början av 1770 talet hade en tredjedel av det dåvarande Sverige storskiftats.
Enskifte (början på 1800-talet)
Storskiftet blev inte tillräckligt genomgripande. Fortfarande var ägorna för splittrade, den enskilde bonden var fortfarande beroende av sina grannar och hade långt till vissa ägor.
Enskiftet fick först fotfäste i Skåne. Godsägare Rutger MacLean på Svaneholm genomförde 1785 ett enskifte på sina ägor, som innebar att godsets underlydande bönder tvingades flytta ut från byarna till de enskifteslotter som MacLean låtit staka ut, den s.k. bysprängningen.
Enskiftet fick bara en liten spridning i landet och lämpades sig bäst för slättbygden. För Skåne utfärdades enskiftesstadgar 1803, för Skaraborgs län 1804 och för hela landet 1807. Förutom Skåne och Skaraborgs län kom enskiftet i någon större omfattning bara på Öland och i Blekinge län.
Bland landsbefolkningen i gemen var oviljan mot skiftesförändringarna mycket stor. Vid riksdagen 1809 förde bondeståndet t.o.m. fram kravet att alla enskiftesförordningar borde upphävas.
Laga skifte (1827)
Det var naturligtvis mycket opraktiskt med två skiftestyper: storskifte och enskifte.
Därför kom 1827 en stadga om laga skifte som skulle tillämpas över hela landet och var närmast en kompromiss av de två föregående förordningarna. All jord behövde nu inte längre ligga i ett enda block, man kunde få ha ett antal skiften, dock inte så splittrade som tidigare.
Utflyttningen från byarna blev stor och skapade den landskapsbild vi idag är vana vid på de flesta håll i Sverige med enstaka gårdar utspridda på åkerfälten.
Motviljan mot laga skifte var till en början stor, utflyttningstvånget var en faktor som många inte ville acceptera. Det är inte så underligt att man tvekade. Ingenting torde så ha förändrat landsbygdens liv som laga skiftet. Konsekvensen blev ju att bygdegemenskapen raderades ut, gårdarna spreds ut i landskapet. Borta var det goda grannskapet – nu måste ju bonden och hans husfolk bo i cenrum av den jord som var hans.
Under generationer hade byborna förr gemensamt upplevt årets växlingar, samlats både till vardagens arbete och helgernas fest. Nu – utflyttade långt från gemenskapen! Betänk att detta var före telefonens, bilarnas och cyklarnas tid. Hur ofta kunde man träffas nu?
Även om utflyttningsbidrag gavs (ersättning för nedrivning av de gamla husen, transporter och iordningställandet på den nya platsen) så kunde kostnaderna ändå bli kännbara för den enskilde.
Tvister uppstod ofta och löstes av tinget.
En särskild domstol inrättades 1828 – ägodelningsrätten (handlingarna finns på landsarkiven).
Sista skiftet i Sörmland genomfördes på 1960-talet. Numera görs inga nya skiften, men fortfarande är en del skiften i landet inte färdiggenomförda.
