Här samlar jag diverse material som jag hittat på nätet eller som jag fått i olika sammanhang.
Exempelvis finns här hur det var förr med myntreformer, måttsystem, oäkta barn, skiftesformer, osv.
Jag kommer fylla på vartefter jag hittar nytt material och lägga ut.
Du är välkommen att länka till min sida men jag vill inte att Du kopierar det material som jag har lagt in på min hemsida.
Myntreformer i Sverige
När man som släktforskare läser i gamla bouppteckningar eller annat material som innehåller någon form av prisangivelse är det kanske intressant att göra jämförelser med den tidens prisläge och nutid. Priserna i en bouppteckning säger kanske inte så mycket, men vet man vad en dags- eller årslön var vid samma tid får man en helt annan föreställning om boets värde.
Att få fram just dessa prisuppgifter kan ha sina svårigheter, men man får god hjälp av en samtida markegångstaxa. Redan på 1620-talet upprättade man markegångstaxor varje år. Dessa var en sorts ”officiell prislista” för att översätta varor och tjänster till pengar. Märkegångstaxorna finns i länsstyrelsens allmänna kungörelser i länsstyrelsearkiven, som i sin tur finns på respektiv landsarkiv (LA).
När man ser prisuppgifter i gamla handlingar gäller det även att komma ihåg om tiden är före eller efter den stora myntreformen.
Före 1776 års myntreform
| 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar | 1 öre = 3 örtugar = 24 penningar | |
| 1534 | 1 daler = 3 mark = 24 öre – Då präglades de första dalarna och markmynten (silvermynt) | |
| 1540 | 1 daler = 3 ½ mark | |
| 1560 | 1 daler = 4 mark | |
| 1604 | 1 daler = 4 mark = 32 öre = 768 penningar (kallas den svenska dalern) | |
| 1624 | Gustav II Adolf inför koppar som myntfot. ds = daler silvermynt dk = daler kopparmynt rdr = riksdaler 1 ds = 1 dk 1 rdr = 1 ½ ds = 1 ½ dk | |
| 1633 | 1 ds = 2 dk 1 rdr = 1 ½ ds = 1 ½ dk | |
| 1643 | 1 ds = 2 ½ dk | |
| 1665 | 1 ds = 3 dk (ända fram till 1766) | |
| 1681 | 1 rdr = 2 ds | |
| 1715 | 1 rdr = 3 ds | |
| 1776 | 1 rdr = 6 ds | |
| I skattelängder från 1671 uttrycktes skatten för en gård t.ex. enligt följande: 10.10.10 vilket betyder att skatten var 10 daler, 10 ören och 10 penningar. | ||
Efter 1776 års myntreform
| 1776 | Gustav III myntrealisation medförde ett nytt myntsystem och silvermyntfot infördes. 1 rdr = skilling (sk) 1 sd = 12 runstycken Man uttryckte då ett belopp t.ex. 10.10.10 som betyder 10 riksdaler, 10 skilling och 10 runstycken. |
| 1789 | Grundades riksgäldskontoret och samma år började detta kontor utge sedlar. Då dessa sedlar inte var inlösbara i silver och att för många sedlar gavs ut, sjönk de snabbt i värde. Sedlar från riksbanken kallades – riksdaler banco Sedlar från riksgäldskontoret kallades – riksdaler riksgäld |
| 1803 | 1 rdr banco = 1 ½ riksgäld samtidigt förekom även silvermynt – riksdaler specie |
| 1834 | 1 rdr specie = 2 2/3 rdr banco = 4 rdr riksgäld |
| 1855 | Infördes decimalsystemet och åter en ny beteckning på mynt införs. Riksdaler riksgäld heter nu riksdaler riksmynt. 1 rdr riksgäld = 1 rdr riksmynt = 100 öre 1 rdr specie = 4 rdr riksmynt |
| 1873 | 1 rdr riksmynt = 1 krona = 100 öre |
| 1877 | Myntverket i Eskilstuna grundades. Detta verk har än idag ansvaret för produktionen av nya svenska mynt. På Kungliga Myntkabinettet i Stockholm finns gamla mynt att beskåda och även svenska medaljer. |
Måttsystemet i Sverige
| Förr i världen utgick man från olika slag av naturmått vid mätningar. | |
| Tum | Längden av yttersta tumleden |
| Fot | Längden av en mansfot |
| Aln | Avståndet från armbåde till långfingerspets |
| Famn | Avståndet mellan fingerspetsarna, då armarna var utsträckta |
| Tunnland | Härstammar ursprungligen från betydelsen ”jordyta som besås med en tunna säd” |
| 1865 | |
| Längdmått | 1 mil =10 688 meter = 6 000 famnar = 18 000 alnar = 36 000 fot 1 fot = 296,60 millimeter = 2 kvarter = 12 tum 1 tum = 24,742 millimeter |
| Ytmått | 1 tunnland = 4936 kvadratmeter = 32 kappland = 56 kvadratfot |
| Rymdmått | 1 foder = 942,1 liter = 6 åmar (fat) |
| Våta varor | 1 åm = 157 liter = 4 ankare = 60 kannor 1 tunna = 125,6 liter = 4 fjärdingar = 8 åttingar = 48 kannor 1 kanna = 2,617 liter = 2 stop = 8 kvarter = 32 ort (jumfru) |
| Rymdmått | 1 tunna = 146,6 liter = 2 spann = 32 kappar = 56 kannor |
| Torra varor | 1 spann = 73,3 liter = 2 halvspann = 4 fjärdingar = 16 kappar |
| Vitualievikt | 1 skeppund = 170 kilogram = 20 lispund = 400 skålpund 1 skålpund = 0,425 kilogram = 32 lod = 128 kvintin = 3848 ass 1 ass = 48,042 milligram |
| Medicinalvikt | 1 libra medicinalis = 12 uns = 96 drachme = 288 scrupler eller 5 760 gram |
| Myntvikt | 1 mark = 8 uns = 16 lod = 64 kvintin = 4 384 ass |
| Metallvikt | 1 skeppund = 20 lispund = 400 mark eller markpund 4 skeppund viktualievikt = 5 skeppund metall- eller stapelstadsvikt 1 skeppund stapelstadsvikt = 20 lispund stapelstadsvikt (136 kg) 1 skeppund uppstadsvikt = 21 lispund stapelstadsvikt (142,8 kg) 1 skeppund bergsvikt = 22 lispund stapelstadsvikt (149,6 kg) 1 skeppund råkopparvikt = 26 lispund bergsvikt (194,5 kg) |
| 1730-talet | |
| Längdmått | 1 fot = 296,6 millimeter = 2 kvarter = 12 tum 1 fot = 10 decimal tum = 100 linjer = 1 000 gran = 10 000 scrupler 1 verktum = 24,742 millimeter 1 decimal tum = 29,690 millimeter |
| 1855 | |
| Längdmått | 1 mil = 10 688 meter = 36 000 fot 1 rev = 29,695 meter = 10 stänger = 100 fot = 1 000 tum 1 tum = 29,690 millimeter = 10 linjer = 100 gran = 1 000 scrupler 1 aln = 2 fot = 4 kvarter = 24 verktum = 59,38 centimeter 1 vertum = 24,742 millimeter |
| Ytmått | 1 kvadratrev = 881,5 kvadratmeter = 190 kvadratstänger = 10 000 kvadratfot 1 hektar = 64,82 kappland = 78,78 snesland = 2,02 tunnland eller ca 10 000 kvadratmeter 1 tunnland = 4 936,5 kvadratmeter (ca. 5 000 m2 = ½ hektar) 1 tunnland = 38,88 snesland = 388,8 bandland 1 snesland = 10 bandland = 0,8228 kappland = 9,144 kvadratrev eller 126,9 kvadratmeter 1 tunnland = 32 kappland = 56 kannland = 56 000 kvadratfot 1 tunnland = 560 kvadratstänger |
| Rymdmått | 1 kubikstång = 261,7 hektolilter = 1 000 kubikfot 1 kubikfot = 26,17 liter = 10 kannor = 1 000 kubiktum 1 stig = 4 korgar = 64 runstycken = 4 397 liter 1 korg = 1 099 liter 1 runstycke = 68,7 liter 1 kvarter = 0,372 liter 1 jumfru = 0,082 liter 1 kappe = 1,75 kannor = 4,58 liter 1 lass = 24 kämsor = 144 bördro = ca. 10 kubikmeter |
| Vikt | 1 lispund = 20 skålpund = 640 lod = 8,5 kilogram 1 nyläst = 100 centner = 10 000 skålpund = 4,25 ton 1 skålpund = 32 lod = 128 kvintin = 3 848 ass 1 skålpund = 100 ort = 10 000 korn = 425 gram 1 skeppund = 170 kilogram = 20 lispund = 400 skålpund |
| Stycketal | 1 val = 80 styck 1 skock = 60 styck 1 tjog = 20 styck 1 gross = 12 dussin = 144 styck 1 dussin = 12 styck |
För att bland annat komma ifrån omvandlingssvårigheter och olikheter länder emellan konstruerades metersystemet där tiotalssystemet överallt är genomfört och råder enkelt förhållande mellan de olika måtten.
I Sverige infördes metersystemet 1878.
Det gäller barnen!
Angående födelseböcker och dess anteckningar kan nämnas följande:
- Förr räknades fostret som ett barn efter den 28:e graviditetsveckan vid förlossning – nu räknas fostret som ett barn vid tidigare födsel, bara det lever.
- Längden av fostret var också en måttstock förr. Var barnet 35 cm lång eller längre så var det ett barn, var det kortare så ansågs det bara som ett foster och behövde inte begravas vid dödfödsel.
- Det stod inte missfall eller för tidig födsel i födelseboken, för det mesta stod det dödfött barn om man inte kunde döpa barnet.
- Har prästen använt en enda ministerialbok så hette den: Födde – Vigde – Döde. Detta är ofta fallet i de allra tidigaste böckerna. I så fall står först alla födslar, sedan alla vigslar och till sist alla döda för ett och samma år. Sedan börjar det om igen i samma ordning för nästa år.
Oäkta barn!
Begreppet innebär följande:
- Barnen var födda i den oäktade sängen, sängen var alltså inte välsignad (genom giftermål) av kyrkan, därför skrev prästen oäkta barn i boken.
- Dessa barn fick inte ärva fadern. Trolovningsbarn däremot, avlad under trolovningen, fick ärva fadern.
- När det gällde oäkta barn, var det moderns sak att bevisa vem fadern var, och som vi alla kan förstå måste detta ha varit en omöjlighet för henne i de flesta fallen. Modern var naturligtvis tvungen att arbeta och fick då ha barnet med sig, men hon fick p.g.a. detta reducerad lön. Var det så illa ställt att hon fick ett oäkta barn till, blev det mycket svårt för hennes del. Ofta gifte sig dessa kvinnor med äldre änkemän, som redan hade en barnakull och behövde en mor till dem.
- En bit in på 1800-talet kom lagen om att man inte behövde uppge sitt namn vid en förlossning och i så fall står det okända föräldrar i födelseboken.
- På Södra BB i Stockholm kunde kvinnan föda sitt barn och sedan bara gå, men eftersom dödligheten bland kvinnorna var stor (många dog i barnsäng), var hon tvungen att lämna sitt namn i ett slutet kuvert före födseln. Efter förlossningen, när allt hade gått bra, hämtade hon ut detta papper igen och gick. Många kvinnor glömde dock sitt kuvert och dessa kan finnas kvar och kan vara en värdefull källa för släktforskaren. Barnet fick ett sängnummer och det följde med barnet hela tiden. Vet man sängnumret kan man söka efter ett kuvert på Södra BB.
Frekvensen av antalet oäkta barn var mycket olika med syfte på olika århundraden.
I slutet av 1600-talet var antalet oäkta barn av antalet födda barn nere på 2-3%, men ökade hela tiden, särskilt från mitten av 1800-talet och framåt, så småningom planade det ut.
Det var en viss skillnad mellan hur det var med oäkta barn i städerna och på landet. I städerna var antalet oäkta barn större än på landet. Detta berodde till stor del på att man höll reda på varandra mer på landet.
Efternamnet på de oäkta barnen!
Om fadern var mån om sin avkomma fick barnet kanske så småningom något liknande efternamn, eller tog sig själv senare ett namn som påminde om ursprungsnamnet.
Det finns naturligtvis olika orsaker till varför det kom till ett oäkta barn:
- Ärliga avsikter fanns, men barnet föddes för tidigt
- Våldtäkt
- Mannen var där innan äktenskapet kunde genomföras
- I de fall då kvinnan en gång ”hamnat i olycka” ansågs hon ofta som ett slags frivilt och fick sedan flera oäkta barn med olika fäder till dem.
Olika eventuella källor – för att hitta fäderna!
| 1600-talet | Kolla i domböckerna. En bit in på 1700-talet fick flickan/mordern betala böter (enligt horslagen). | |
| Slutet av 1700-tal | Finns ej längre faderskapsmål utan de kallas nu barnuppfostringsmål. | |
| 1778 | Tillkom barnamorsplakatet (lagen om okänd mor). Kvinnan kunde vara anonym och lämna barnet kvar efter födseln. Senare kunde modern få matrikelnumret från BB och på så vis följa barnet genom livet. | |
| Testementen och bouppteckningar | Dessa är också eventuella källor att hitta fadern på. På dödsbädden vaknade kanske det dåliga samvetet hos fadern. | |
| Barnmorskerapporter | Kan också vara en källa, värd att kolla upp. Dessa finns för storstäderna i länsarkivet och för landsbygden i provinsialläkararkivet (båda arkiven finns på landsarkivet LA). | |
| Kyrkostrafflängden | Tittar man i dessa måste man känna till en del benämningar som användes förr: | |
| Horbarn | = två ogifta parter | |
| Enkelt eller enfaldigt hor | = ena parten är gift | |
| Dubbelt hor | = båda parter är gifta, men var för sig | |
| Lömska läge | = båda parter är ogifta och vägrar att gifta sig med varandra | |
| Frillobarn | = barn från en kvinna som genom kontrakt tillfredställde den rike mannens son. | |
| Köpt fader | Väldigt ofta kunde det även förekomma att man köpte en fader till det oäkta barnet. T.ex. en fattig soldat ställde ofta gärna upp för pengar. Det kanske inte så ofta vållade problem, därför att det var mycket vanligt att barnen dog. På detta vis kunde det hända att man sedan kunde hitta en far i tonårsåldern. | |
| Tänkvärt! | ||
| Stockholmsäktenskap | Man fick inte gifta sig av en eller annan orsak, då tog man kvinnan till huset som hushållerska och man levde ändå tillsammans som en vanlig familj. | |
| Afvittning | En kvinna gifter sig med en man som har barn sedan tidigare, mannen dör och kvinnan blir kvar med dessa barn. Hon vill gifta om sig men måste då först redovisa och avskilja den bortgångne makens eller dess arvingars del i oskiftat bo, innan hon kan ingå ett nytt äkttenskap. | |
| Sveriges Riddarhus | Oäkta barn får inte införas i deras matriklar (det är enda stället som finns idag). |
Skiftesreformer
Människor sökte sig samman för att skydda sig för den mörka skogen där det fanns rovdjur och kanske även rövare. Därför byggde man gårdarna tätt intill varandra längs en bygata.
Närmast utanför gårdarna fanns åkrarna och ängarna. Längre bort från byn låg betesmarkerna och skogen, som kallades för allmänningen och ägdes av byborna gemensamt.
Solskifte (vikingatiden)
Detta är den tidigaste skiftesreformen man känner till. Man ägde marken i anslutning till sin bostad enligt solprincipen d.v.s. byns östligaste gård fick den östligast liggande marken och sedan följde man solens gång från öster till väster, därav namnet solskifte.
Tegskifte ( ca. 1250)
”Tomt är tegs moder” hette det i lagen. I enlighet därmed tilldelades varje gård en åkerteg avpassad efter tomtstorleken d.v.s. gårdstomtens bredd längs bygatan.
Enligt solskiftes principer fick den östligaste gården även den östligaste åkertegen o.s.v. i solens riktning.
Riktigt rättvist var ju ett sådant skifte knappast, bäst var försås att ha sitt skifte i det lämpligaste väderstrecket. Dessutom blev tegarna många och spridda och låg tätt intill varandra, ofta bara några meter breda.
När gårdarna så delades genom arv (den s.k. hemmanklyvningen) blev kanske varje teg så smal att det var problematiskt att bruka den. Ett rationellt jordbruk var omöjligt.
Gårdarna blev mer och mer beroende av varandra vid plöjning, sådd och skörd, man måste i möjligaste mån följa varandra i arbetets gång. Bytvånget blev med tiden outhärdligt och tärde helt säkert på bysämjan.
Storskifte (ca. 1757)
År 1757 beslutade man om storskifte, men redan 1749 utfärdade Jacob Fagott en första författning om storskiftet. Fagott var överdirektör för lantmäteriet (grundat 1628 av Gustav II Adolf).
De små tegarna skulle dras ihop till större enheter och ägaren skulle bo på sin mark. För rättvisans skull tilldelades den som fick en sämre jordbit en storre areal.
Skiftet var inte obligatoriskt , men en enda jordägare och byaman kunde framtvinga att ett skifte skulle genomföras. Det var inte nödvändigt att alla gårdar skiftade sina ägor, även om det ofta blev fallet.
1762 modifierades förordningen om storskiftet. Därefter var det inte längre möjligt för en enskild bonde att få sin mark skiftat utan de andra böndernas samtycke.
I början av 1770 talet hade en tredjedel av det dåvarande Sverige storskiftats.
Enskifte (början på 1800-talet)
Storskiftet blev inte tillräckligt genomgripande. Fortfarande var ägorna för splittrade, den enskilde bonden var fortfarande beroende av sina grannar och hade långt till vissa ägor.
Enskiftet fick först fotfäste i Skåne. Godsägare Rutger MacLean på Svaneholm genomförde 1785 ett enskifte på sina ägor, som innebar att godsets underlydande bönder tvingades flytta ut från byarna till de enskifteslotter som MacLean låtit staka ut, den s.k. bysprängningen.
Enskiftet fick bara en liten spridning i landet och lämpades sig bäst för slättbygden. För Skåne utfärdades enskiftesstadgar 1803, för Skaraborgs län 1804 och för hela landet 1807. Förutom Skåne och Skaraborgs län kom enskiftet i någon större omfattning bara på Öland och i Blekinge län.
Bland landsbefolkningen i gemen var oviljan mot skiftesförändringarna mycket stor. Vid riksdagen 1809 förde bondeståndet t.o.m. fram kravet att alla enskiftesförordningar borde upphävas.
Laga skifte (1827)
Det var naturligtvis mycket opraktiskt med två skiftestyper: storskifte och enskifte.
Därför kom 1827 en stadga om laga skifte som skulle tillämpas över hela landet och var närmast en kompromiss av de två föregående förordningarna. All jord behövde nu inte längre ligga i ett enda block, man kunde få ha ett antal skiften, dock inte så splittrade som tidigare.
Utflyttningen från byarna blev stor och skapade den landskapsbild vi idag är vana vid på de flesta håll i Sverige med enstaka gårdar utspridda på åkerfälten.
Motviljan mot laga skifte var till en början stor, utflyttningstvånget var en faktor som många inte ville acceptera. Det är inte så underligt att man tvekade. Ingenting torde så ha förändrat landsbygdens liv som laga skiftet. Konsekvensen blev ju att bygdegemenskapen raderades ut, gårdarna spreds ut i landskapet. Borta var det goda grannskapet – nu måste ju bonden och hans husfolk bo i cenrum av den jord som var hans.
Under generationer hade byborna förr gemensamt upplevt årets växlingar, samlats både till vardagens arbete och helgernas fest. Nu – utflyttade långt från gemenskapen! Betänk att detta var före telefonens, bilarnas och cyklarnas tid. Hur ofta kunde man träffas nu?
Även om utflyttningsbidrag gavs (ersättning för nedrivning av de gamla husen, transporter och iordningställandet på den nya platsen) så kunde kostnaderna ändå bli kännbara för den enskilde.
Tvister uppstod ofta och löstes av tinget.
En särskild domstol inrättades 1828 – ägodelningsrätten (handlingarna finns på landsarkiven).
Sista skiftet i Sörmland genomfördes på 1960-talet. Numera görs inga nya skiften, men fortfarande är en del skiften i landet inte färdiggenomförda.
