Besökare:


Totalt:
Denna månad:
Denna vecka:
Idag:
Online:

Varför börja flyga?

Jag började flyga för att jag var flygrädd!

Du som flyger kan väl inte vara flygrädd. Ja, så säger de flesta när jag talar om att jag var flygrädd och att det var det som gjorde att jag började flyga själv!

Min man Göran börjde med att flyga segelflyg på Vängsö flygfält i Gnesta. Eftersom barnen var små så skötte jag "marktjänsten" men stod ofta och tittade upp i luften där någon i ett plan övade loopingar och sådant. Jag stod och tänkte: "sånt vill jag också göra, men inte segelflyga - det verkar så tråkigt att springa och hålla i en flygvinge så att planet kan lyfta med någon i som bara är uppe i luften en kort stund".

Hur som helst så tog min man sitt segelflygcertifikat, men tröttnade ganska snart på att inte kunna flyga mer planerat eftersom man inte har någon motor i segelflygplan. Göran började då ta motorflygcertifikat på Vängsö flygfält och när han blev färdig gick vi med i Botkyrka Flygklubb på Tullinge och F18 eftersom den flygplatsen låg närmare där vi bodde i Alby.

Våren 1987 åkte jag till Gran Canaria med några väninnor och jag hade aldrig flugit utomlands tidigare och inte heller flugit med något så stort plan. Direkt efter start talade besättningen om att vi hade fått fel på planet, som de skulle försöka åtgärda i luften. Efter en stund meddelade besättningen att felet inte gick att laga så vi skulle bli tvungna att dumpa fotogen över Kattegatt och gå ner och nödlanda på Kastrups flygplats.

På Kastrups flygplats stod hela batteriet med brandbilar, ambulanser osv redo uti fall att något skulle gå fel. Denna händelse la grunden till min flygrädsla eftersom jag kände mig helt utlämnad utan att kunna göra något och inte veta vad som händer och det kändes fruktansvärt.

Göran ville naturligtvis att jag skulle följa med honom upp i luften när han var färdig med utbildningen och fått sitt certifikat men det ville inte jag. Jag ville för allt i världen inte flyga, vare sig med honom eller med någon annan. Jag följde dock motvilligt med Göran upp någon gång men höll på att få panik och ville bara hoppa ur planet. Allt för att slippa flyga...

I samma veva såg jag en notis i klubbtidningen där Botkyrka Flygklubb inbjöd anhöriga och andra som brukar följa med piloter upp i luften att gå en "Pinch-hitter-kurs". En sådan kurs går ut på att man lär sig lite grann om alla ämnen som rör flyg så att man ska kunna "ta över" om det mot förmodan skulle hända piloten något. 

Genast när jag läste notisen så kände jag att detta var något för mig eftersom jag visste att min flygrädsla redan givit mig begränsningar och att jag inte ville att det skulle vara så. Jag anmälde mig direkt!

På kursen gick vi igenom alla teoretiska ämnen såsom flyglära, navigation, motorlära, bestämmelser samt radio. Vi fick ta radiocertifikat, vilket är nödvändigt för att få prata i radion. Medan jag deltog i kursen fick jag många "aha-upplevelser" och kände att det var det här jag hade saknat - att få förståelse för hur allt hänger ihop.

När sista lektionen kom berättade skolchefen Major Bo-Gunnar Ingdeldt att vi var redo för att göra de praktiska övningarna som ingick i kursen. Bo-Gunnar berättade hur övningarna skulle gå till och bad oss tänka igenom om det var så att någon av oss skulle vilja fortsätta genom att själva ta flygcertifikat. Om så var fallet så skulle vi nämligen sitta på "rätt" sida i flygplanet under övningarna dvs på vänster sida - där befälhavaren sitter.

Jag kände genast när Bo-Gunnar talade om detta att jag ville ta flygcertifikat. Den kvällen när jag kom hem berättade jag för Göran hur jag kände och att jag ville ta flygcertifikat. Jaha, det förstod jag direkt, sa Göran. Sagt och gjort - sommaren 1989 påbörjade jag min flygutbildning och jag flög upp den 20 juni 1990. Mer om detta kan Du läsa under rubriken - Att ta flygcertifikat.