Dagen före operation, blev det operation tvättning och skrubbning… på morgonen därpå likaså.
Min son Magnus kom till oss kvällen före och ville, precis som min man Göran, följa med mig till sjukhuset. Vid ankomst till sjukhuset operationsdagen gick Magnus och jag först till radiologiska avdelningen där de sprutade in en blåfärgad isotop som skulle hitta den så kallade ”portvakten”, dvs den lymfkörtel som ska förhindra att cancern sprider sig vidare i lymfsystemet.
Vi mötte upp Göran som hade varit och undersökt sina lungor. Vi gick vidare mot dagoperationsavdelningen, min dotter Therése ringde och jag pratade med henne en stund, sen gick vi in på avdelningen och jag anmälde mig i luckan. Längre än så fick inte Magnus och Göran komma
När jag kom in blev jag mottagen, fick en nyckel i handen och anvisning på hur jag skulle göra. Jag skulle gå in i ett omklädningsrum där jag skulle lägga alla mina kläder i ett skåp och ta på mig en skjorta och långa strumpor. Därefter skulle jag gå på toaletten och slutligen låsa skåpet innan jag skulle in till min säng.
När jag kom in i ”hallen” där det var flera patienter som skulle opereras fick jag ett formulär att fylla i med uppgifter om anhöriga, mediciner, alkoholvanor m.m.
Min opererande läkare, den som jag träffade när jag fick beskedet tog emot mig och vi gick in i ett mindre rum. Läkaren talade igen om hur operationen skulle gå till och ritade en ring och några streck på mitt bröst och frågade om han fick ta kort på bröstet. Fotona skulle användas i utbildningssyfte eftersom den operationsmetod som han skulle utföra var så ny och att det därför inte finns bilder – självklart fick läkaren ta bilder. Läkaren visade mig bilderna så att jag skulle vara säker på att mitt ansikte inte syntes på bilderna. När detta var klart gick vi ut till ”hallen” igen.
Strax kom en sköterska och vi gick igenom formuläret och hon satte kanyl i armen sen sa hon: ”du kan väl gå…” Absolut, svarade jag sen gick vi – hon rullade sängen och jag gick bakom in till operationssalen.
Där fick jag lägga mig på en brits och de började koppla på olika slangar och sånt. Jag frågade om min stuma kunde påverka något, då ringde de till en läkare som skulle ge operationspersonalen besked. Det tog lite tid innan den läkaren ringde tillbaka så en sköterska ringde igen till den läkaren och sa att de ville operera nu och behövde ett svar… Alla var så gulliga och vi pratade och skojade. Sen minns jag inte mer…
Jag har ett dovt minne av att någon försökte väcka mig men det var trögt. Till slut lyckades en sköterska få mig att sätta mig upp så att jag vaknade till. Jag fick kaffe och macka – det var så GOTT – eftersom jag hade fastat sedan dagen före operation.
Gå gärna vidare till Cytostatika, under Bröstcancer 2013
